poème

Nu orkar jag inte mycket mer.

Jag har, tidigare i mitt liv, inte haft problem med att ta tag i saker och ting. Jag har ofta varit målmedveten och handlingskraftig, men nu är jag inte det längre. Det har kommit att bli svårt att ta tag i saker och jag vet inte riktigt var jag ska börja. På vägen har jag tappat bort mitt mål och helt plötsligt kan jag ingenting. Hur sjutton ska jag komma igång igen?! Någon som har något tips? 

Idag har jag knåpat med mitt CV för nu måste någonting ske. Å ena sidan är jag sugen på att finna en trygg anställning, å andra sida skulle det inte vara helt fel att själv kunna bestämma över sin tillvaro. I min värld är det inte omöjligt att tänka sig att man har flera jobb på en och samma gång. Sedan jag var liten hade min mor periodvis flera jobb samtidigt. Visst tog det på hennes krafter men i förlängningen kunde vi skapa något som vi som familj kunde dra nytta av. Nu, när hon inte lever längre, kan jag önska att vi spenderade mer tid tillsammans eller att vi åkte på någon långresa. Nu har inte vi några barn vilket innebär att vi skulle kunna jobba till dess att vi stupar...

Ja, knåpade med CV:et gjorde jag fram till dess att den min månadliga smärta kom. Nu ligger jag utlagen i soffan med en outhärdlig smärta. Nu tänker jag verkligen inte på att det vore roligt att jobba dygnet runt. Jag avskyr den här dagen i månaden!

Ibland kan jag ha lite svårt att se mina drömmar klart. Jag har dock sedan tonåren drömt om att flytta till en annan stad, gärna en storstad och gärna utomlands. Samma år som min mamma dog åkte vi utomlands för att studera ett läsår. Det var skönt att komma iväg även om det emellanåt var ganska tufft att vara där också. Jag har fått mersmak och skulle utan tvekan tacka jag till ett jobb utomlands. Vidare har jag också drömt om att få arbeta med människor och göra skillnad. I gymnasiet drömde jag om att bli statsvetare och kanske arbeta för FN. En annan dröm var att bli psykolog och åka med Läkare utan gränser till områden där behovet är stort.  Sjuksköterska inom Läkare utan gränser skulle inte heller vara fel, inte heller att arbeta som jurist inom någon NGO-organisation. Nu måste jag bara bestämma mig och börja agera, tiden står ju inte direkt still.

Det krävs att jag ständigt förbättrar mina språkkunskaper om jag ska kunna arbeta utomlands. Just nu talar jag fem språk mer eller mindre bra; svenska, engelska, franska, spanska och tyska. Det skulle inte vara fel att kunna ett asiatiskt språk, som exempelvis kinesiska eller ryska, samt portugiskiska, arabiska och swahili. Med dessa språk skulle jag i prinicip kunna arbeta över hela världen.  Maken är lite av ett språkgeni och skulle säkert kunna lära sig något av dessa språk också. Det skulle underlätta för honom om man också vill jobba där jag är, vilket jag är rätt säker på att han vill. ;)

Utmaningen nu är att klättra upp från det hål som jag föll handlöst i för snart tre år sen. Det är inte det lättaste ska jag medge. Att ta det första steget är det svårtaste och speciellt när jag inte vet vilket håll jag ska gå åt. Snart är alla tårar slut och jag ska resa mig upp med huvudet högt. Jag har kommit till insikten att det kommer vara jag och min man. Och det är inte illa ska jag berätta, det finns ingen som bryr sig så mycket om mig som han. Men jag begär det omöjliga av honom ibland, att han ska bry sig för alla som inte bryr sig. Jag ger honom inte alltid den uppskattning som han är värd. Du är guld värd! <3

Det är inte alltid lätt att hitta någon att prata med om saker som livet och döden. Min erfarenhet är att jag skrämmer min omgivning när jag tassar in på dessa områden. Jobbigt tycker jag, då det är det jag behövt och fortfarande behöver prata om. Det gick så långt att jag trodde att jag skulle spricka om jag inte fick prata om min sorg. Jag har alltid tyckt att det är bra att det finns psykologer, kuratorer och präster som man kan prata med, men jag har alltid tyckt att de är till för andra och inte för mig. Det tog därför emot när jag till slut insåg att jag var tvungen att uppsöka en sådan för att få prata. Dessvärre hjälpte det inte alls. Jag känner alltid om något är fel och det var uppenbart att kuratorn hade egna bekymmer som ockuperade hennes tankar. Denna upplevelse förstärkte känslan av att ingen lyssnar, inte ens någon som får betalt för att göra det. 

Jag känner att jag bara måste berätta om mitt liv, min poesi. Det är ibland väldigt vackert men ibland också riktigt sorgligt. Sorg har varit temat de senaste åren. Men jag ska börja från början. Det var sista terminen på utbildningen, jag hade bara en kurs och uppsatsen kvar innan jag skulle flytta och satsa på karriären. Det var också då som skräckbeskedet kom, min mamma hade cancer. Jag ställde in planerna på att flytta och fortsatte istället plugga. Hon skulle ju bli bra, det var ju bara så, så flytta kunde jag göra senare. Det var ett år med operation, cellgifter och många tårar. Men det slog mig inte först att hon hade cancer, det förstod jag först när mamma berättade om dödligheten. Nästan alla dör. Jag kunde inte tro att min älskade mamma skulle dö.

Jag tog senare ett deltidsjobb som butiksbiträde, allt för att kunna umgås med min mamma som blev sjukare och sjukare för var dag som gick. Vantrivdes på jobbet gjorde jag också, men då var det bara att stå ut. På den internationella kvinnodagen, efter åtta dagar på hospice, tog mamma sitt sista andetag medan jag och min bror höll henne i handen. Det var den mest overkliga händelsen i mitt liv, och som om det inte var nog fick jag, dagen efter, reda på att jag skulle bli uppsagd från jobbet. Inget var som det skulle.