poème

Utmaningen nu är att klättra upp från det hål som jag föll handlöst i för snart tre år sen. Det är inte det lättaste ska jag medge. Att ta det första steget är det svårtaste och speciellt när jag inte vet vilket håll jag ska gå åt. Snart är alla tårar slut och jag ska resa mig upp med huvudet högt. Jag har kommit till insikten att det kommer vara jag och min man. Och det är inte illa ska jag berätta, det finns ingen som bryr sig så mycket om mig som han. Men jag begär det omöjliga av honom ibland, att han ska bry sig för alla som inte bryr sig. Jag ger honom inte alltid den uppskattning som han är värd. Du är guld värd! <3