poème

Nu orkar jag inte mycket mer.

Jag har, tidigare i mitt liv, inte haft problem med att ta tag i saker och ting. Jag har ofta varit målmedveten och handlingskraftig, men nu är jag inte det längre. Det har kommit att bli svårt att ta tag i saker och jag vet inte riktigt var jag ska börja. På vägen har jag tappat bort mitt mål och helt plötsligt kan jag ingenting. Hur sjutton ska jag komma igång igen?! Någon som har något tips? 

Idag har jag knåpat med mitt CV för nu måste någonting ske. Å ena sidan är jag sugen på att finna en trygg anställning, å andra sida skulle det inte vara helt fel att själv kunna bestämma över sin tillvaro. I min värld är det inte omöjligt att tänka sig att man har flera jobb på en och samma gång. Sedan jag var liten hade min mor periodvis flera jobb samtidigt. Visst tog det på hennes krafter men i förlängningen kunde vi skapa något som vi som familj kunde dra nytta av. Nu, när hon inte lever längre, kan jag önska att vi spenderade mer tid tillsammans eller att vi åkte på någon långresa. Nu har inte vi några barn vilket innebär att vi skulle kunna jobba till dess att vi stupar...

Ja, knåpade med CV:et gjorde jag fram till dess att den min månadliga smärta kom. Nu ligger jag utlagen i soffan med en outhärdlig smärta. Nu tänker jag verkligen inte på att det vore roligt att jobba dygnet runt. Jag avskyr den här dagen i månaden!

Ibland kan jag ha lite svårt att se mina drömmar klart. Jag har dock sedan tonåren drömt om att flytta till en annan stad, gärna en storstad och gärna utomlands. Samma år som min mamma dog åkte vi utomlands för att studera ett läsår. Det var skönt att komma iväg även om det emellanåt var ganska tufft att vara där också. Jag har fått mersmak och skulle utan tvekan tacka jag till ett jobb utomlands. Vidare har jag också drömt om att få arbeta med människor och göra skillnad. I gymnasiet drömde jag om att bli statsvetare och kanske arbeta för FN. En annan dröm var att bli psykolog och åka med Läkare utan gränser till områden där behovet är stort.  Sjuksköterska inom Läkare utan gränser skulle inte heller vara fel, inte heller att arbeta som jurist inom någon NGO-organisation. Nu måste jag bara bestämma mig och börja agera, tiden står ju inte direkt still.

Det krävs att jag ständigt förbättrar mina språkkunskaper om jag ska kunna arbeta utomlands. Just nu talar jag fem språk mer eller mindre bra; svenska, engelska, franska, spanska och tyska. Det skulle inte vara fel att kunna ett asiatiskt språk, som exempelvis kinesiska eller ryska, samt portugiskiska, arabiska och swahili. Med dessa språk skulle jag i prinicip kunna arbeta över hela världen.  Maken är lite av ett språkgeni och skulle säkert kunna lära sig något av dessa språk också. Det skulle underlätta för honom om man också vill jobba där jag är, vilket jag är rätt säker på att han vill. ;)

Utmaningen nu är att klättra upp från det hål som jag föll handlöst i för snart tre år sen. Det är inte det lättaste ska jag medge. Att ta det första steget är det svårtaste och speciellt när jag inte vet vilket håll jag ska gå åt. Snart är alla tårar slut och jag ska resa mig upp med huvudet högt. Jag har kommit till insikten att det kommer vara jag och min man. Och det är inte illa ska jag berätta, det finns ingen som bryr sig så mycket om mig som han. Men jag begär det omöjliga av honom ibland, att han ska bry sig för alla som inte bryr sig. Jag ger honom inte alltid den uppskattning som han är värd. Du är guld värd! <3