poème

Jag känner att jag bara måste berätta om mitt liv, min poesi. Det är ibland väldigt vackert men ibland också riktigt sorgligt. Sorg har varit temat de senaste åren. Men jag ska börja från början. Det var sista terminen på utbildningen, jag hade bara en kurs och uppsatsen kvar innan jag skulle flytta och satsa på karriären. Det var också då som skräckbeskedet kom, min mamma hade cancer. Jag ställde in planerna på att flytta och fortsatte istället plugga. Hon skulle ju bli bra, det var ju bara så, så flytta kunde jag göra senare. Det var ett år med operation, cellgifter och många tårar. Men det slog mig inte först att hon hade cancer, det förstod jag först när mamma berättade om dödligheten. Nästan alla dör. Jag kunde inte tro att min älskade mamma skulle dö.

Jag tog senare ett deltidsjobb som butiksbiträde, allt för att kunna umgås med min mamma som blev sjukare och sjukare för var dag som gick. Vantrivdes på jobbet gjorde jag också, men då var det bara att stå ut. På den internationella kvinnodagen, efter åtta dagar på hospice, tog mamma sitt sista andetag medan jag och min bror höll henne i handen. Det var den mest overkliga händelsen i mitt liv, och som om det inte var nog fick jag, dagen efter, reda på att jag skulle bli uppsagd från jobbet. Inget var som det skulle.