poème

Det är inte alltid lätt att hitta någon att prata med om saker som livet och döden. Min erfarenhet är att jag skrämmer min omgivning när jag tassar in på dessa områden. Jobbigt tycker jag, då det är det jag behövt och fortfarande behöver prata om. Det gick så långt att jag trodde att jag skulle spricka om jag inte fick prata om min sorg. Jag har alltid tyckt att det är bra att det finns psykologer, kuratorer och präster som man kan prata med, men jag har alltid tyckt att de är till för andra och inte för mig. Det tog därför emot när jag till slut insåg att jag var tvungen att uppsöka en sådan för att få prata. Dessvärre hjälpte det inte alls. Jag känner alltid om något är fel och det var uppenbart att kuratorn hade egna bekymmer som ockuperade hennes tankar. Denna upplevelse förstärkte känslan av att ingen lyssnar, inte ens någon som får betalt för att göra det.